Tillbakablick...
Kategori: Det största sveket
För ett år sedan så undrade jag hur allt skulle vara nu... alltså ett år senare. Nu ett år senare så tänker jag bara på vad som var, vad vi var uppe i, för ett år sen.
Jag minns hatet mest. Det som åt upp mig, som omslöt mig...som fanns där när jag vaknade o var kvar när jag somnade.
Hatet över vad han gjort mot mitt barn... hatet över konsekvenserna av hans handlande... hatet över allt han tagit ifrån mig.
Jag ville bara att han skulle dö.
Jag vill inte minnas allt detta...jag vill hellre tänka som jag gjorde för ett år sedan, att jag undrar hur allt ser ut om ett år.
Men grejen är att jag vill inte veta hur det ser ut om ett år!
Jag vill inte veta att det gått ytterligare ett år... utan att mitt barn en endaste gång fått ett ord till tröst eller stöd från sin mormor eller sin moster. Eller blivit bortplockad på sociala medier av fler kusiner. Om de nu tycker att DE har jobbigt med detta... då skulle de prova att gå i barnets skor!
Den här tystnaden är så hemsk... för i det här fallet är tystnaden medhåll till pedofilen... förövaren.
När jag delade min blogg första gången på facebook så skrev en barndomsvän "I sådana här fall finns det inte "two sides to every story", det finns bara en och det är den som utsatts".
Det är så sant! Det finns bara en sida här. Han har ju dessutom erkänt! Det är inte ens ord mot ord.
Jag undrar om de vet att deras tystnad är ett medhåll... att de med sin tystnad visar offret att de ställt sig på förövarens sida.
De visar ett barn att sexuella övergrepp är okej.
Vet de att de är tystnaden... tystnaden som är pedofilens bästa vän...?
