Hatet...
Kategori: Det största sveket
Hatet har varit starkt ett tag nu igen... jag är tydligen dålig på "årsdagar". Snart är det ett år sedan jag sist hade kontakt med syrran.
Vissa dagar är hatet över alla de som visat mitt barn att sexuella övergrepp mot barn är helt okej, så starkt att jag måste släppa tankarna innan jag tänkt dom färdigt.
Andra dagar sitter jag och skakar på huvudet åt dem och deras handlingar/icke handlingar.
Min man och jag ställer oss ofta frågan: hur försvarar de pedofilens handlingar så de kan fortsätta umgås med honom?
Att mamma sagt rent ut att det bara var två gånger, vet vi. Vilket hon grundar på att han _erkänt_ två gånger.
Varför skulle det vara sant?
Och betyder det verkligen att det är okej och att vi bör förlåta? Är inte två gånger, två gånger för mycket?
Att ge sig på ett barn på det sätt han gjort bör jämställas med mordförsök. För det är precis så ett barn känner efter sådana handlingar... att den vill dö.
Kan det förlåtas?
Nej.
Hur försvarar min syster och hennes familj det hela?
Han har aldrig varit på oss?
Vi har inte sett något?
Tror de verkligen att pedofiler ger sig på barn för öppen ridå?
Spelar det bara roll om DE blivit utsatta?
De dagar jag inte tänker på dom är bäst! När de verkligen är ingen i ingenting.
De dagar när jag mer tänker på alla fantastiska människor som stöttat och hört av sig.
De släktingar som hört av sig och tycker att allt detta är förfärligt... trots att de inte sett något de heller, eller anat... de gör mig varm i hjärtat för de får dessutom barnet att le.
Även gamla klasskamrater som hört av sig... vilken grej liksom. Vissa har jag knappt sett sen vi slutade skolan och ändå... de hör av sig och beklagar.
Även de jag växt upp med... som känner min fd pappa, mamma och syster.
Den känslan när någon säger "finns det något jag kan göra, så säg till" fast det är över tjugo år sedan vi sågs. Eller "behöver du en storasyster någon gång så finns jag här" det värmer så tårarna börjar rinna.
Jag måste fokusera på alla dom...
