Hoppsan... en årsdag!
Kategori: Det största sveket
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om mig själv. Mina tankar och hur det känns nu kontra 1 år sedan. Då påminde Facebook mig om att det är ett år sedan barnet skrev i bloggen. Det är alltså två år sedan barnet berättade.
Det bästa av allt var att jag missat det! Jag har inte haft en tanke på att det var en "årsdag" nu. Det måste ju bara vara något bra?
De där människorna som en gång var min släkt känns så otroligt avlägsna.
För inte alls länge sedan var jag fortfarande ledsen över deras svek. Jag väntade fortfarande på att de skulle be om förlåtelse.
Nu har jag kommit till den punkten att det spelar verkligen ingen roll vad de gör... jag vill inte ha något med dom att göra. Kan man svika ett barn som blivit sexuellt utnyttjat av sin morfar så är man kapabel till rätt mycket.
Vad har hänt då på dessa två år?
Jag minns att jag för ett år sedan inte såg fram mot ytterligare ett år... så känns det inte längre. Tid är något fantastiskt!
Man kanske får en bild när man läser min blogg av att jag enbart är ledsen. Såklart är jag ledsen! Ledsen över vad mitt barn fått bära! Ledsen över att jag inte kunde skydda mitt barn ens i vårt eget hem. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det... men jag vet samtidigt att jag inte kan göra det ogjort. Hur mycket jag än skulle vilja... det HAR hänt! Tyvärr!
Och det var inte mitt fel. Inte heller barnets fel. Det var pedofilens fel... ingen annans.
En morfar valde att utnyttja sitt barnbarn för egen del... och att sen lägga över allt ansvar på barnet.
Jag kommer alltid hata honom för det! Men jag skiter fullständigt i om han lever eller är död. För mig finns han inte längre.
Nu ser jag fram emot mer tid... ett till år.
Jag är inte ledsen varje dag. Jag har massor av glädje i mitt liv.
På sätt och vis så har tiden efter barnet berättade varit bättre än tiden innan. För tiden innan funderade både jag o Mannen på om vi var galna. Om vi sett och lagt in för mycket... om vår intuition var fel.
Varje sommar gladdes jag åt att ha semester tillsammans... tills Mannen frågade om vi måste åka till mina föräldrar. Då blev jag otroligt stressad. Ville inte bestämma. Ville inte åka dit. För tänk om jag hade rätt? Och att passa alla barnen där var otroligt påfrestande. Jag slipper det tänket nu. Vi hade rätt! Och vi vet det nu... behöver inte fundera längre.
Jag behöver inte känna skuld för att jag berövar mina föräldrar tid med barnbarnen... för vi gjorde rätt som höll dem därifrån.
Det var inte vi som var galna... det var dom som var det.
Frihet. Glädje. Det är min framtid. Deras är mörker... o jag skiter fullständigt i det.
