En form av frid
Kategori: Det största sveket
Har såklart tänkt en del på släktingar efter senaste inlägget... och det är så skönt! Att klippa de där banden hjälpte mig att kliva över en tröskel. Det var som att hat, förtvivlan och frustration över deras svek... det liksom bara rann av.
Istället för att tänka, fundera på de som tycker att det är okej med sexuella övergrepp på barn (eller det tycker de väl inte... bara okej på mitt barn?)... så tänker jag istället på min fantastiska släkting med familj...som har förstått allvaret i vad som pågått... insett sveket till fullo... och är den enda som frågat (och fortsätter fråga) hur barnet mår. Hur det går för barnet. Berättar om sin förtvivlan.
Den släktingen som inte är rädd för att prata om sådant som är svårt.
Eloge till de som står upp för barn! Alla andra förtjänar bara förakt.
