MammaKvinnan

Jag har såklart tänkt en hel del de här dagarna på samtalet med min mamma. 

Det som varje gång förvånar mig... och som jag aldrig riktigt kommer förstå eller vänja mig vid när jag hör henne och ser de reaktioner jag kan se hos syster, svåger och syskonbarn... är att det är värre att jag talar om vad han gjort, än det han gjort. Jag kan liksom inte ta in att de lägger skuld på mig för hur de mår. Att de lägger skuld på ett barn för det en vuxen gjort.Tror de att jag mår bra av att ha haft en pappa som förgripit sig sexuellt på mitt barn? Tror de barnet mår bra efter att ha blivit sexuellt utnyttjad av sin morfar? 

Är det ett brott att barnet talade om anledningen till sin depression? Är det ett brott att jag talar om delarna pedofilen själv erkänt skriftligt? 

Eller är brottet att jag kallar honom pedofil? För han är inte det... eller vadå? Vad är han då? Hade han otur när han tänkte? Var det ett misstag det han gjorde? Varför skrev han i så fall inte det i erkännandet? Eller blev han som 60-åring förförd av en 3,5-6-åring? Är det så de tror? På riktigt? 

 

På riktigt mår jag illa över deras uppförande... men framförallt mår jag illa över pedofilen. Hur man kan förstöra barns liv för sina egna perversa sexuella lustar. Och hur man manipulerar och förvränger för att stöta ut barnet från släkten. Det äcklar mig... på riktigt.