Tankar om en förskolevikarie som begick övergrepp och om kusiner som inte vill ha kontakt.
Kategori: Det största sveket
"De misstänkta övergreppen uppdagades i februari i år. Då såg en av mannens kolleger på förskolan vikarien när han kom ut från en personaltoalett tillsammans med ett av barnen. När kollegan frågade vad de hade gjort inne på toaletten uppgav mannen att de tvättat händerna. Men kollegan fattade misstankar och upprepade frågan till barnet när de blivit ensamma. Barnet berättade då att vikarien visat sitt könsorgan och fått barnet ta på det, enligt förundersökningen
Vikarien själv har medgett att han har blottat sig för barnen, men enligt honom har detta skett på barnens initiativ. Enligt en läkarundersökning lider mannen inte av en allvarlig psykisk störning, men han uppges ha kognitiva, tankemässiga, förvrängningar avseende vad som skett i kontakten mellan honom och barnen."
Mannen blir påkommen...men säger att de tvättat händerna. Om nu barnet hade bett honom om det han senare sa, varför svarade han inte det på frågan från kollegan? Jo, av den enkla anledningen att han vet att han gör fel. Han vet att det är olagligt och att det kan få konsekvenser för honom om det kommer fram. Han första svar till kollegan är alltså en ren lögn.
Sen uppdagas det...då kommer förklaringen att det skedde på barnets initiativ. Då ändrar han sin historia. Erkänner lite lagom för att det ska låta trovärdigt och dessutom skyller ifrån sig på barnen.
Tänk om den vikarien hade jobbat på förskolan där min systers barnbarn går. Hade min syster och dens föräldrar då tyckt att barnet får skylla sig själv och bjudit in mannen i sitt hem? Antagligen inte.
För då hade de sett problematiken. De hade sett att detta var en dåres försvarstal och aldrig accepterat det. De hade upptäckt att det var både lögner, efterhandskonstruktioner och ett stört beteende.
Jag kommer aldrig förstå hur de kan kasta bort ett barn för en pedofil och att de inte ser Görans lögner och hur sjuk han är.
Barnet har skrivit till sin kusin och dennes sambo....uttryckt sin oro för deras barn eftersom de låter sina barn träffa pedofilen.
Barnet frågade mig om det innan. Jag svarade att barnet ska göra precis det som hon själv känner för. Barnet behöver inte ta hänsyn till någon av dom och deras ev känslor, för de bryr sig inte om barnets känslor. Jag sa även att om du skriver, skriv allt du vill ha sagt. För du kommer inte få en andra chans eftersom de antagligen aldrig kommer att svara och kanske t o m blocka så barnet inte ska kunna ta vidare kontakt.
Barnet skrev. De har inte svarat. De får leva med det.
Men jag kan inte sluta undra: Vet min systerdotters sambos föräldrar om det här? Att deras barnbarn får träffa en pedofil och att deras barnbarns mamma kommer från en släkt som tycker sexuella övergrepp på barn är okej och att barn som blivit utsatta för övergrepp ska nonchaleras. Och att deras son håller med.
Marie Skoog säger:
Ang nedanstånde i inlägget: Då kanske de ska informeras och sedan själva ta ställning till huruvida en persons erkännande till pedofili, din pappas, ska vägas in i ett eventuellt umgänge med barn överhuvudtaget. Eller om hjärntvätten/ignoransen/stoppa huvudet i sanden - principen ska fortgå... Är det så svårt att stå upp för det som är rätt? Att skydda de barn som är i risk för utsatthet? Tänk om, jag menar tänk om, möjligheten finns, där förnekelse finns... Patetiskt, jag har skrivit det förr men patetiskt är vad det är när man skyddar förövaren.. Oavsett om han nu är gammal så har jag svårt att tro att perversion försvinner med åldern. Så tänk på det ni som har små barn i hans närhet. Vad vet du vad han tänker/fantiserar? Skämmes ta mig fan!