MammaKvinnan

Rusten här hemma fortsätter...eller, just nu så är den avstannad...igen. 

Vi har rivit ut hela rummet på inrådan från Anticimex. Beställde en container och det är nog det enda som hitintills fungerat som utlovat. 

Vi väntar nu på samtal från Anticimex (igen) eftersom de måste komma hit och besikta det utrivna rummet och göra en eventuell sanering. De skulle ringa senast tisdag blev vi lovade. Alltså förrförra tisdagen och inte igår. Har de ringt? Nej. Är jag trött? Ja!

Ogillar kraftigt att vara beroende av andra för att kunna komma vidare. Men det är bara att bita ihop och tacksamt ta emot tillfället att lära sig tålamod typ.

 

Jag vet inte...men det verkar som att när sådant här händer så tänker jag mer på dårarna än annars. Jag vet faktiskt inte varför. 

Vi ska få vara hundvakt snart, vilket glädjer mig och hela familjen. Så jag var på promenad förra veckan med Hunden och dennes husse. Det blev av olika orsaker så att jag kom in på allt som hänt och fick då frågan "hur känner man inför sin pappa efter något sådant". Mitt svar var "hat. HAT!"

Jag minns känslan från när barnet berättade vad min fd pappa gjort. Hur min första känsla vara att hjälpa barnet. Se till att barnet var tryggt och förvissad om att jag inte tvivlade en sekund på barnets historia. Och att barnet fick veta att den aldrig, aldrig mer behövde träffa den som skadat barnet så hemskt.

Sen kom tårarna.

Den tredje känslan var hat. Som växte för varje minut de närmaste dagarna. Ett hat som åt upp mig inifrån. 

Jag är så lycklig att jag inte vaknar och somnar med det hatet, på det viset, längre. Jag hade aldrig överlevt att leva med det svarta hålet i kroppen.

Mitt hat är absolut inte mindre inför honom, jag kommer hata honom under resten av mitt liv. Men på ett sätt som inte längre skadar mig.

Inför min syster och hennes barn...och övrig släkt som aldrig tagit kontakt för att ge stöd eller beklaga, för dom känner jag enbart förakt.

Känslorna för min mamma är nog de som är jobbigast. Hon är den enda av dom som jag kan känna att jag saknar. Viket känns lite konstigt då hon är den enda jag sagt "jag älskar dig" till och hon kunde inte säga det tillbaka. Hennes hat mot mig, hennes dotter, är ju rätt obegripligt. Eftersom jag inte har gjort något annat än att tala om vad Göran gjort mot mitt barn. Jag har inte begått övergrepp på henne eller hennes barn. Inte misshandlat. Inte lurat dem på pengar. Utan jag har talat om brottet Göran har gjort sig skyldig till...och som han själv medgett. 

Är inte det konstigt?