MammaKvinnan

Ja, så kom då den dagen då rummet i källaren blev färdigt (hände visserligen för någon vecka sedan, men jag är verkligen dålig på att uppdatera här).

 

Resan hit har varit lång. Men nödvändig.

Så många känslor som kommit och som jag fått bearbeta. Allt som gick på tok och förlängde hela rusten ser jag idag som nödvändigt. Jag behövde att det här tog tid.

Jag insåg att jag personligen egentligen inte förknippade rummet med just övergrepp...utan med honom och min mamma. Situationerna och känslorna som kom inför varje besök av dom.

Vi var ju inte 100% säker på att det skedde övergrepp...men ändå var vi tvugna att agera som att det skedde. Vaka över barnen, vara uppmärksamma, se till att ingen blev lämnad ensam med morfar.

 

Varje gång min mamma hörde av sig och de ville hälsa på...hur jag förhalade, försökte övertala henne att komma utan honom...hur jag använde rummet i källaren som ursäkt till att de inte kunde komma. "Det finns ingen plats där. Det har hamnat massa möbler som ska skänkas där nere. Helt omöjligt att städa" osv...

Jag gav någonstans upp drömmen/planen för rummet. Det var ju tänkt att rummet skulle vara så som det är idag från början. Ett rum att kunna hänga i...leva i...sova i.

Att det är de känslorna som "spökar". De energierna. Hur jag hela tiden stannade upp alla planer, för om vi rustade det rummet, städade upp det och gjorde det fint...då skulle det inte finnas något att skylla på längre. Och de skulle kalla rummet för "sitt rum".

Jag svek inte bara barnet, jag svek även rummet.

 

Jag förstår att man undrar hur det kom sig att vi aldrig sa till honom. Jag kommer aldrig att försöka ursäkta det...eller ens förlåta mig själv att jag inte slog ihjäl honom vid första misstanken. Det är lätt med facit.

Jag är så glad över att tiderna faktiskt ändras...att samhället idag debatterar om övergrepp på barn. Att man idag lär barn integritet redan på förskola.

Att man pratar om att det faktiskt alldeles för ofta händer att människor i barns närhet, människor som man ska kunna lita på, begår dessa hemskheter.

Men det får nästan bli ett annat blogginlägg, tillbaka till rummet.

 

Det är så fint! Det är så sköna energier därnere nu. Och det bästa...jag behöver aldrig mer använda det rummet som en ursäkt!

 

Lägger till några bilder.

Från början så hade vi tänkt satsa på stor tv och nästan biokänsla...men rummet talade sakta om för oss hur det skulle vara därinne.

Vi har inte ens en tv där...utan har skaffat ett stort bord där alla sällskapsspel fick plats på hyllan under. 

Det spelas spel där nere och skrattas. 

Det enda som är kvar att fixa är att sätta upp gardinstången och sy en gardin, även att köpa in en brandsläckare. Sen kan man visst alltid hänga upp en gitarr till...😉