MammaKvinnan

Jag skriver om livet som 4-barnsmamma. Om att hantera att ha ett barn med funktionsvariation. Om när man upptäcker det största sveket...att ens barn blivit utsatt för sexuella övergrepp av en närstående.

Inte ensam aldrig glömd

Kategori: Det största sveket

I förra veckan var vi på habiliteringen och träffade Lillemans logoped. Vi ska få nytt material så vi kan fortsätta att träna Lillemans tal med hjälp av bilder och tecken.
Vid ett tillfälle där så skulle jag beskriva en problematik vi har med Lilleman och hans språk, eller brist på språk, och måste då nämna i förbigående att min pappa förgripit sig sexuellt på ett av våra barn. I förbigående. Att ens behöva säga något sådant i förbigående. Att ens behöva säga något sådant alls!
Och allt bara sköljde över mig...igen.
Vilket gjorde att jag funderat en del senaste tiden på släkten som är kvar där i Valbo/Gävle. De som aldrig hört av sig för att beklaga/ge stöd. De som låtsas att jag och min familj inte finns. 
Hur handskas de med övergreppsfrågor i övrigt? 

Slutar de heja på Brynäs IF nu när Brynäs stöttar "Inte ensam aldrig glömd" t ex? 
"Inte ensam aldrig glömd" som stöttade Barnet och delade barnets berättelse om vad morfar utsatt Barnet för. 
Börje Salming som är en hockeyikon och idol för många i släkten...han stöttar också "Inte ensam aldrig glömd". Gillar man att han står upp för barn som blivit utsatta och missar att man själv är sådan som är tyst? Tystnad i samband med sexuella övergrepp är liksom samma sak som att acceptera övergrepp.
Speciellt när det handlar om sexuella övergrepp på barn. Det finns inga "nyanser" eller ursäkter när man ger sig på ett barn. Inleder man en sexuell relation med ett barn så är man som vuxen ansvarig...inget kan förklara bort det. Och varje gång jag kommer på det så blir jag så galet arg!
Hur min syster kan vända sitt syskonbarn ryggen och hur hennes barn raderar sin kusin. Inte ens kan svara sin kusin när hon skriver på messenger. Hur är man funtad som människa när man kan lägga skulden på ett barn? Hur kan man låta bli att visa barnet att man tycker det är överdjävligt med sexuella övergrepp på barn? Jag har inga svar på detta...det går helt över mitt förstånd. Men jag förstår att man är väldigt liten som människa.
 
Jag har fått många frågor om vilka i min släkt som visat stöd...och det är färre släktingar än de som är helt tysta.
Det är främst på min mammas sida av släkten som stöttat. De från min fd pappas sida som stöttat är "längre bort" i släktledet s.a.s. 
Jag är helt övertygad om att om min faster fortfarande hade varit i livet så hade allt sett annorlunda ut. Hon hade aldrig accepterat detta.
Men som jag sagt tidigare...jag råder inte över hur andra gör. Jag råder bara över mig själv.
Jag har heller inget intresse av att de hör av sig nu...det är försent. De har visat var de står. Skulle de vilja visa mitt barn stöd så skulle jag självklart vidarebefordra det till Barnet...för jag tycker barnet är värd det.
Jag har även fått frågor om hur vänner tar detta. Mycket varierat faktiskt. Jag minns att jag blev förvånad 1:a gången jag delade bloggen på sociala medier...förvånad över vilka som hörde av sig. Det är inte alltid de man tror sig stå närmast som klarar av att stötta. Och stöttning kan komma från totalt oväntat håll. Jag kommer aldrig glömma någon av er som hörde av sig. Ni finns för evigt i mitt hjärta.
Men ingen som har hört av sig har tillhört Team Pedofilen. Alla som har hört av sig tycker att det är fruktansvärt och begriper inte hur min fd pappa kan vara ett sådant monster.
Bara en av alla som jag hörde av mig till, reagerade med total tystnad. Och har efter det inte interagerat med mig eller med någon ur min familj på sociala medier. Så kan man ju oxå reagera.
Jag tänker aldrig någonsin iallafall be om ursäkt för att jag inte är tyst. Aldrig! Det är inte jag som är problemet...det är pedofilen.
 
Till er som vill göra som Börje Salming och stötta "Inte ensam aldrig glömd" kommer här en länk: 
http://inteensamaldrigglomd.se/
 
 
Kommentera inlägget här: