MammaKvinnan

Otroligt länge sedan jag skrev något här...fast det betyder inte att jag inte tänkt något! ;)

 

Jag arbetar ju hemma, som assistent till min son (Lilleman) som har autism. Något som slår mig när jag berättar om det för både okända människor och människor jag känner, är att väldigt många kommenterar det med "Va härligt", "så skulle jag oxå vilja ha det...få vara hemma"...."hur gör du för att kunna vara hemma?" o "Lyllos dig!!" 

 

Va?! Really?

 

 

Att delen "arbetar som assistent till min son som har autism" så totalt lyckas smita förbi förståndet på väg till munnen begriper inte jag...FAST jag arbetar med någon som har autism + utvecklingsstörning och brukar få använda en hel del fantasi för att begripa och förstå vad denna "någon" menar eller vill ha...vad menar de? Ska jag vara glad för att jag har en son med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning så att jag kan få arbeta HEMMA??

Visst, det kan ju inte vara så svårt om det är det de vill. Prova att kasta ditt barn nerför trappan eller slå det hårt i huvudet så kanske ni får samma tur som jag...ett barn som kanske aldrig kommer klara sig utan stöd.

 

Därför var det så skönt häromdagen när jag fick kommentaren: "vad bra, det är ju en superlösning för er" :)