MammaKvinnan

Jag skriver om livet som 4-barnsmamma. Om att hantera att ha ett barn med funktionsvariation. Om när man upptäcker det största sveket...att ens barn blivit utsatt för sexuella övergrepp av en närstående.

2018

Kategori: Det största sveket

Snart är det ett nytt kalenderår och dags att summera 2018. 🎉

Även om jag mår mycket bättre och känner mig starkare och gladare så har jag inte fått så mycket gjort detta år. Det har mer varit ett år där jag haft ett behov av att vara mycket hemma och enbart med familjen. Även varit rätt osocial på sociala medier. 
 
Det tog verkligen hårt på mig året innan att behöva kämpa med näbbar och klor för Lilleman assistans...och att samtidig leva med sveket från min mamma, syster, svåger och syskonbarn där de kastat bort mitt barn för att hon utsatts för sexuella övergrepp av min fd pappa. 
Visst ser det konstigt ut? Den meningen skriven. Att man kan kasta bort ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp. 
Som att det är Barnet som bär skulden och inte den vuxna som utsatt barnet.
Jag kommer aldrig att vänja mig vid det...att de är så störda, empatilösa och helt utan moralisk kompass.
Jag tycker så otroligt synd om barnen i deras närhet. De barnen har föräldrar och morföräldrar som tycker att barn bär ansvaret över vad vuxna gör med deras kroppar. Det är t o m människor i deras närhet som arbetar på förskolor och som inte ser problemet med att lägga skulden på ett barn. År 2018. Obehagligt och läskigt!
 
Jag har fått en del frågor från nya läsare, bl a om min fd pappa någon gång bett om förlåtelse. Nej. Det har han aldrig gjort.
Det närmaste han kommit är i sitt erkännande när allt uppdagats "jag hoppas att ni kan förlåta mig, men det var Barnet som ville". Alltså med andra ord...förlåt mig, för det var barnets fel att jag förgrep mig på barnet.
Han har aldrig själv frågat eller bett mamma fråga om konsekvenserna för barnet. De pratar bara om hur han mår. Att han mår dåligt över detta och att vi skiter i det.
Så utöver att ta hand om all skada min fd pappa orsakat och ta mitt barn (och dennes syskon) till psykologer och kuratorer så ska jag enligt dom även bry mig om han som orsakat all smärta min familj går igenom. Att det är de som i egenskap av vuxna och mina föräldrar och alltså egentligen borde ta hand om mig, verkar inte falla dom in alls. 
Det ligger inte i deras intresse att se någon annan än sig själva.
 
Jag har även fått frågor om jag vet ifall Team Pedofilen känner till min blogg. Ja, det gör de. Och det är såklart jag som är skurken...eftersom jag talar om vad han gjort och att de runt honom kastat bort barnet. Han som är orsaken till allt är mindre skurk än mig. Enligt dom.
Jag har även fått frågor hur de kan känna till bloggen. Jag ville att han skulle få veta. Så jag tog under några månader bort min block på honom på Facebook just för att han skulle kunna se bloggen.
Antagligen så tror han själv att något gick fel på Facebook och att jag aldrig märkte att han kunde se min profil...eller att han lyckats hacka systemet (!). Min mamma verkar rädd för att han ska få skäll över detta och istället för att säga som det är, att han upptäckt bloggen, så påstår de att min systersons fru sett bloggen och talat om det för dom. Den enda personen av dom som jag aldrig varit fb-vän med outar de och tror att jag ska gå på det. Liksom. Så mycket bryr de sig om sina barnbarn och deras respektive...de kastar dom gärna åt vargarna för att skydda det där fega aset om de misstänker att något han gör får en konsekvens. 
Varför de nu tror att jag skulle bli arg över att någon talar om för dom att bloggen finns. Var jag rädd för det så skulle jag inte skriva om detta i en öppen blogg som jag sedan delar på sociala medier. Jag är liksom inte helt intelligensbefriad.
 
Efter jag haft honom oblockad ett tag så blockade jag honom igen för jag orkade inte se honom gilla och kommentera på våra gemensamma vänners statusuppdateringar. Det äcklade mig att se honom.
Jag blockade då även min syster och hennes barn. Inte för att jag är rädd att de ska se mig eller bloggen...utan för att jag vill inte behöva se dom. 
Jag står för precis allt som står i denna blogg. Jag har aldrig ljugit eller hittat på något av det jag skrivit....tyvärr. Tvärtom så skulle jag önska att det inte var sant. Att mitt Barn inte var skadat för livet.
 
 
 
Kommentera inlägget här: