MammaKvinnan

Efter mitt barn berättat om övergreppen och chocken lagt sig... då kom hatet. 

Det växte i styrka från dag till dag. Det sista jag tänkte på när jag skulle "sova" (nej, det blev inte mycket sömn) och det första jag tänkte på när jag vaknade. Hatet. Det fullkomligt åt upp mig inifrån... och hela tiden känslan/vetskapen att jag kommer inte överleva allt detta hat.

 

För mig tog det två månader... om det är normalt eller om det är helt individuellt har jag ingen aning om. Men jag vet att en morgon vaknade jag och insåg att jag sovit under natten... och att magen inte var en stor hård klump. 

Det betyder naturligtvis inte att jag slutat hata honom... han som en gång i tiden var min far... men jag äts inte längre upp av hatet.