Födelsedagar
Kategori: Det största sveket
Nu har skoltjejen fyllt år.
Ni vet hon som skickade ett brev till sina fd morföräldrar om vad hon tyckte om det pedofilen gjort och för att få ett avslut.
Efter tystnaden från brevet fick hon ett gratulationskort från mormor. Med grattis och typ inget mer. Som om allt är som vanligt. Som att de hörs typ var o varannan dag. Som om skoltjejen aldrig skickat ett brev där hon beskrev sin avsky för pedofilens agerande.
Barnet har också fyllt år... hon fick samma. Inget "jag är så ledsen över vad han har gjort" eller något annat form av stöd. Bara som om ingenting har hänt. Som om barnets liv inte delvis för alltid kommer att vara förstört.
Jag förstår ju att min mamma är sjuk. Att min fd pappas handlingar har gjort henne så otroligt psykiskt illa att hon inte fungerar.
Antagligen är det samma sak med min syster.
Det tar energi och psykisk påfrestelse att istället för att lägga skammen och hatet där det hör hemma... hos pedofilen, bära den i ett mörkt avgrundshål inom sig.
Jag undrar vad som händer den dagen de inser att han faktiskt begått sexuella övergrepp på barnet. Med allt vad det innebär för barnet. Och att de ratade barnet som en förbrukad vara när barnet äntligen talade om varför barnet har varit så deprimerad och mått så dåligt. Att de är medskyldiga till att barnet kanske aldrig kommer att repa sig helt pga deras svek.
Det kanske är bäst för dom att de aldrig vaknar upp och inser? Men det är inte bäst för barnet! Och det är barnet jag kämpar för... inte för pedofilen och de som accepterar sexuella övergrepp.
