När hatet svämmar över...
Kategori: Det största sveket
Överlag går det bättre och bättre. Men de gånger barnet tampas med efterdyningarna... biverkningarna av övergreppen... och det får konsekvenser för barnet i vardagen, så slår alla känslor till med en styrka jag förvånas över själv. Känslor starka som en orkan... av hat, förakt, äckel och ilska.
Hur jag vill åka till pedofilen och slå honom tills det enbart är en blodig sörja kvar av honom.
Han äcklar mig så fruktansvärt! Avskum är ett för litet ord för honom.
Mitt förakt för min mamma, syster och släktingar som accepterar det han gjort...hur kan man acceptera sexuella övergrepp på ett barn?
Kommer ihåg saker mamma sagt... som att "det var bara två gånger, han har lovat mig det". Seriöst?! Hör hon inte själv vad hon säger?
Kommer ihåg sånt min syster skrev i sms... "jag ser inte bilden, den stämmer inte. Jag måste ha en paus från det här". Seriöst?!
Hon skrev det efter hon läst hans erkännande. Kan ni förstå det!? Hon vet att det jag berättat för henne är sant... men hon "ser inte bilden". Hon behöver en paus. Från vad? Hon hade ju inte lyft ett finger!
Hur kan man kasta bort ett barn? Hur kan man tycka att det är okej att låta ett barn bära skammen och skulden? Låta ett barn bära ansvaret för vad en vuxen gjort.
Hur kan man se sig själv i spegeln efter att ha kastat bort ett barn?
