2020
Kategori: Det största sveket
Jag är verkligen otroligt dålig på att uppdatera i bloggen...kanske att det ändras nu när jag inhandlat en ny surfplatta med tangentbord. 😊
Förra året var bättre än de tidigare, men jag var fortfarande väldigt trött och hade ingen energi till några större sociala evenemang. Hoppas på förändring detta år!
Det positiva med förra året var att Barnet gick en behandling för sin PTSD. Med gott resultat.
Naturligtvis så fick vi ingen hjälp någonstans ifrån, utan fick fixa, ordna och betala själva. Det är dyrt att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp.
Min fd pappa kostade mig förra året 10 000:- i enbart behandlingar. Mediciner har jag inte räknat in.
Är glad över att jag kan hjälpa barnet med de kostnaderna iallafall. Önskar att jag även kunde bära all smärta till Barnet.
Barnet fick sin behandling från Vidunova, där det även gavs chans att gästblogga. (klicka på det färgmarkerade för att läsa Barnets gästbloggsinlägg)
Lite roligt att Jeanette, som utförde behandlingarna, gav namnet "Karin" som pseudonym.
Alla jag pratar med tycker att jag ska skicka räkning till honom...vilket jag borde, men då måste jag ta kontakt med någon som i min värld inte längre existerar. En nolla som jag aldrig mer vill ha att göra med.
Ibland tänker jag att han måste njuta nu...när han verkligen lyckats med att få större delen av släkten att ta avstånd från Barnet. Och från mig som inte är tyst.
Tänk att det faktiskt finns så många människor som tycker att pedofiler är helt okej.
Och att barn ska lastas för vuxnas perversiteter. Skrämmande!
Mest chockad måste jag nog ändå säga att jag är över syrrans barns reaktioner. Alltså obefintliga reaktioner. Helt tyst därifrån även när man skriver till dom.
De är ju ändå uppväxta i samma tidsålder som mina barn, har tillgång till forskning, lagstiftning....de vet med andra ord hur man googlar....ändå lägger de all skuld på sin kusin och låter t o m sina barn träffa en pedofil som erkänt. Snacka om att leva i en filterbubbla. Tycker sjukt synd om deras barn faktiskt. De har 0 anvarsfulla vuxna runt dom.
Den äldsta, Martina, hon svarar inte ens Barnet som skrivit till henne via messenger. Inte hennes sambo Jens heller. Man tycker ju att han iallafall borde vara "normal" som inte växt upp med de här personerna...istället skapar han samma tystnadskultur för sina barn.
Jag tror inte deras barn kommer tacka dom den dagen de får veta.
Känns otroligt märkligt att skriva om dom nu känner jag...de är liksom bara personer man typ "känner till"...känner mig inte det minsta släkt med dom, eller ens som att jag skulle ha något gemensamt med dom. De är verkligen INGEN i ingenting.
När jag kommer på att de finns känner jag ingen saknad...inte ens hat. Förakt däremot...det känner jag.
Föraktet växte till och med igår, när Barnet upptäckte att Martina fortfarande följer Barnet på Instagram och hade tittat på dennes story. Nyfiken kan man vara...men ta ställning för ett barn som blivit sexuellt utnyttjad, det kan man inte.
Barnet svarade med detta:
Jag måste verkligen säga att jag är så stolt över mitt barn...som handskas med allt vad det innebär att ha blivit utsatt...och ändå, tar ingen skit och tystnar aldrig! ❤
