MammaKvinnan

Jag skriver om livet som 4-barnsmamma. Om att hantera att ha ett barn med funktionsvariation. Om när man upptäcker det största sveket...att ens barn blivit utsatt för sexuella övergrepp av en närstående.

Konsekvenser

Kategori: Det Stora Svarta

En konsekvens jag upptäckt efter "Det Stora Svarta" är att jag har tappat funktioner.
Jag fungerar inte som jag gjorde innan.
Trots att jag erfarenhetsmässigt känner mig mycket äldre...eller varför inte säga som det är...SKITGAMMAL!..så har vissa saker som man sakta tränat upp, i livets trappa...helt försvunnit.

Jag kan inte längre sätta mig i bilen och köra till en okänd destination. Inte ens med GPS. Jag törs inte.
Jag kan inte längre lätt lyfta telefonluren och ringa någon instans. Jag får panik.
Jag kan inte längre befinna mig i folksamlingar, utan att ha någon med mig. Jag kan inte andas.
Jag kan inte längre på lätta steg gå till brevlådan. Jag är rädd att möta någon.

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om detta fenomen, men varför pratar aldrig någon om det?
Att man faktiskt, efter att ha tagit sig upp ur Det Stora Svarta, har lika lång väg kvar, för att bli sig själv.

KOMMENTARER:

  • Anonym säger:
    2011-02-24 | 23:16:43

    Har varit där själv som du vet, börjar sakta komma tillbaka till mig själv.Jag kämpar varje dag, så som du beskriver stämmer inpå mig.Det har varit ett helvete.kram Karin!!

  • Helene säger:
    2011-02-24 | 23:17:46

    Glömde skriva vem som skrev:))

  • Anki säger:
    2011-02-25 | 11:05:29

    Vad är att bli sig själv? Jag tror att man aldrig blir densammma igen. Man kan bara gå framåt och sakta bygga upp den man vill vara. De erfarenheter vi får med sig omformar oss och vi blir mer än vi var förut, aldrig mindre, men annorlunda. Kanske?

  • Katrin säger:
    2011-02-25 | 13:29:57

    Haller med Anki. Kram

  • Frida säger:
    2011-02-25 | 18:03:52

    Jag blev seriöst rädd där. För jag kände igen mig så otroligt mycket i den där texten.

    Jag vet att du ibland vill att jag är mer social, men jag vågar inte ringa. Jag klarar ibland inte av att vara på bussen, om det är fullt och trångt, för jag kan inte andas, det känns som att allt och alla trycker mot mig.

    Tusen miljoner kramar till världens underbaraste mamma <3

  • Karin säger:
    2011-02-26 | 00:01:21

    Min älskade älskade dotter! <3

    Vi tar o klättrar tillsammans på livets trappa...du upp o jag upp tbx! <3



    ja, Helene...jag vet att du vet. Styrkemassakramar till dig! <3

    Vi ska tbx på banan! Det kanske e så som Anki skriver...det kanske inte är tappat....det kanske bara har gått o gömt sig?

    Kramar till er alla!! <3

Kommentera inlägget här: