Vad är kärlek?
Kategori: Det största sveket
Förra veckan hade jag ett kärt besök av en god vän. En god vän som har gått igenom tuffa saker själv senaste tiden.
Vi satt och pratade om allt... hoppade från det ena ämnet till det andra, för att sedan hoppa tillbaka till utgångspunkten... eller utgångspunkterna.
Det är få vänner man faktiskt kan bolla med på det sättet, för oftast hoppar man vidare och glömmer det man börjat prata om.
Min vän ställde en viktig fråga till mig. "Vad hade din mamma kunnat göra?"
Mitt svar kom rätt fort... "hon hade kunnat svara mig att hon älskade mig när jag sa till henne att jag älskade henne".
Jag förstår ärligt talat inte varför hon inte kunde säga det tillbaka.
Jag har själv barn... uppenbarligen.
Det finns inget i hela världen som skulle kunna få mig att sluta älska mina barn.
Det finns inget i hela världen som skulle kunna få mig att inte visa mina barn hur mycket jag älskar dom.
Och absolut inte när barnen behöver en som mest.
Är det någon gång jag verkligen behövt min mamma och hennes kärlek så var det när det kom fram att min fd pappa förgripit sig sexuellt på mitt barn.
Barnet hade oxå behövt mormors kärlek. Syskonen hade behövt mormors kärlek.
Jag hade behövt min syster och barnet hade behövt sin moster.
Allt vi fick var tystnad.
Och bevis på att deras liv fortsatte som om inget hade hänt.
Att de kan sitta mittimot pedofilen... sätta sina barn i hans knä...krama honom...tanken äcklar mig så fruktansvärt.
Tänker de aldrig på vart han haft sina händer? Tänker de aldrig på att han är en sån som förstör barn?
Samtidigt tycker jag så synd om dom. De är marionetter.
Den dagen de skulle säga ifrån så är inte de värda något heller.
Ibland undrar jag... hur mycket kostar tystnad?
