MammaKvinnan

När jag läste en krönika av GW Persson där han skrev om Peder Madsen. Ni vet den Peder Madsen som bjöd in en kvinnlig journalist på sin ubåt och sedan försvann hon. Fast han lämnat av henne tryggt och säkert i en hamn och sedan lyckas få något fel på sin ubåt så den sjunker till havets botten.

Märkligt nog hittas hennes torso senare och då berättar Peder att hon dog i en olycka på ubåten och att han tagit sig rätten att begrava henne till havs. Men hennes kropp var intakt då. Påstår han.

När jag läser GW's beskrivning av Peder så tänker jag på min fd pappa.

 

Hur han erkänner bara det han måste. Bara det som redan är bevisat. För att sedan ändra sin historia allt eftersom nya bevis dyker upp.

De narcissistiska och psykopatiska dragen. Hur sådana som han och Peder står över lagen. 

 

Min fd pappa sa under 12 år inte ett ord om vad som hänt mellan honom och mitt barn.

Trots att han under minst 5 av de åren visste hur dåligt barnet mådde. Inte ett ord. Förrän barnet berättar. Då minns han det som han inte tänkt på något mera....som han skrev i sitt erkännade "sen tänkte jag inte något mera på detta".

Erkännande är egentligen lite mycket att säga...det är ett brev skrivet av en människa som vill lägga över all skuld på ett barn. Och erkänner tillfällen medan han ska lägga över skulden på sitt barnbarn...för att få berättelsen att verka trovärdig.

 

Om nya bevis skulle komma fram. Om barnet skulle minnas mer eller om barnets kusiner skulle minnas att de blivit utsatta.Om jag eller min syster skulle minnas att vi blivit utsatta. Då skulle min fd pappa ändra sin historia igen. Då skulle han plötsligt minnas nya saker. Och att han såklart var utan skuld.